Tankar efter gruppanalys av filmen "Gosskören" av Christophe Barratier

Dagens lektion var en filmanalys i grupp och filmen som skulle analyseras var "Gosskören" i regi av Christophe Barratier. Jag och Anna hade innan blivit tilldelade att vi skulle hålla extra koll på konfliktuptrappningen samt avtoningen i filmen. Vi valde att först se filmen separat och sedan se den tillsammans på Malmö högskola för att analysera den tillsammans. Det gav oss mycket att se den tillsammans, och vi hade lätt för att få igång diskussioner om filmen under tiden vi tittade på den igen. Filmer blir mycket intressantare efter diskussion, och Anna hade funderat över många saker som jag själv inte gjort. Detta tog vi även upp under dagens analys, just att det är så många filmer som man ser i klassrummen tillsammans med barn som man bara låter gå förbi. Jag tror på att använda just film som en bra utgångspunkt för barn, då det är ett roligt sätt att inleda en diskussion på. Filmer visar ofta på olika samhällsstrukturer och historieskildringar, och det blir mer lättsamt att utgå från en film än till exempel en föreläsning. Vi diskuterade även de olika förutsättningarna som måste finnas för att en filmanalys ska bli bra. Enligt mig så blir en analys först bra när du fått tänka på den lite grann, kanske eventuellt se om filmen, upptäcka nya saker och fundera över vad som händer i filmen och varför det blir som det blir som det blir. Jag tror även att diskussionen får ännu bättre förutsättningar om läraren själv har sett filmen innan och kan bidra med frågor som kan få igång diskussionen. 

Det var mycket intressant att ta del av diskussionen under dagens lektion, och det var intressant att se hur olika vi alla tänkt om filmens olika delar. Alla hade sett filmen ur olika perspektiv, och jag fick in helt nya infallsvinklar som jag inte alls tänkt på innan vilket ledde till att vissa scener blev som helt nya för mig. 

Det fanns några speciella inslag i filmen som jag tycker var extra intressanta och valde att lyfta upp till ytterligare diskussion. Bland annat kärlekshistorien mellan Morhange´s mamma och tilllsynsläraren Matheiu. Kärlekshistorien kändes för mig helt orelevant och hade inget med filmens faktiska handling att göra. Den kändes mest inputtad för att filmen skulle falla, som jag väljer att kalla det "alla olika typer av personer" i smaken. Alla olika typer av personer ska få ut någonting av filmen, och filmskaparna har därför valt att skapa en kärleksrelation för att även de som helst tittar på romantiska filmer ska få ut något av filmen. Jag irriterade mig mest på att den fanns där överhuvudtaget, och tycker att filmen hade en väldigt stark handling i sig och inte alls behövde en kärlekshistoria överhuvudtaget. 

Någonting annat som jag reflekterat över är hur filmen skulle se ut om det var en flickskola det handlade om. Skulle verkligen ALLA elever då målas upp som monster redan i början av filmen eller skulle det bara var en liten klick med flickor som ansågs vara stökigare än de andra? Åsikterna bland mina klasskamrater var delade, men jag upplevde det som att de flesta trodde att den skulle se ut på samma sätt. Det tror inte jag då vi lever i en värld där pojkar generellt ses som stökigare än flickor. Under min utbildnings gång har vi diskuterat detta många gånger fram och tillbaka, och jag tror att det är att ignorera en verklighet att tro att flickor och pojkar blir bemötta på samma sätt. Filmen hade garanterat haft sina stökiga flickor, men jag tror knappast att samtliga elever utmålats som onda och bråkiga. 

Analysen var mycket intressant, och jag kände mig väldigt delaktig i diskussionen. Det var även intressant att se djupare hur en film är uppdelad i olika nivåer, och hur den anglosaxiska filmdramaturgin är uppbyggd. Jag fick en mycket djupare inblick i hur regissörer har tänkt då de regisserat filmens olika delar och inslag, och kommer garanterat att ha detta i åtanke under mitt fortsatta filmskapande. 

Min & Annas text inför examination 3b: Litteraturseminarium kring bedömning och betygssättning i bild

Vi har varit och besökt en bildlärare samt hennes elever i årskurs 9. Under vårt studiebesök fick vi vara med under ett lektionspass på cirka en timme. Denna lektion var en av de avslutande på höstterminen, så vi fick förutom att se bildmapparna även vara med då läraren utdelade sin summativa bedömning och sitt betyg till eleverna i klassen. I vår text kommer vi att välja att kalla läraren för Kerstin.  Vi kommer i denna text att analysera vårt besök i klassen utefter den kursslitteratur som anges i examinationsuppgiften. 

Utifrån ”Lärande bedömning” (Jönsson, 2009) förstår vi det som att summativ bedömning ensamt inte ger eleverna hjälp att förbättra sina kapaciteter då man inte ges möjlighet att via en direkt problematik eller ett missförstånd rätta till eller lära in effektivare. Under vårt besök intervjuade vi Kerstin och fick ta del av hennes planering för hela höstterminen. Kerstin hade valt att konstruera två uppgifter som sträckte sig över hela terminen, men som var snarlika varandra. Uppgifterna handlade om att eleverna skulle lära sig att med penna och papper (och sedan valbart material, exempelvis akvarellfärger) skissa och måla färdiga figurer med fokus på riktiga proportioner. Hon underströk flera gånger att det var väldigt viktigt att arbeta med skisser, och eleverna hade inför varje uppgift fått noggranna instruktioner. Eleverna utgick från ett ”skelett”, som de sedan skulle ”klä på” med hud, muskler och kläder. Vi upplevde att uppgiften var väldigt styrd, Kerstin hade oerhört klart för sig vad eleverna skulle åstadkomma och hur det färdiga resultatet skulle se ut. Dock upplevde hon själv att hon släppte dem ganska fria tyckte vi. Hon var väldigt tydlig med tidsramen för de olika uppgifterna och på tavlan satt en tidsplanering för ungefär hur lång tid varje uppgift fick ta. En elev i klassen utmärkte sig lite extra, då han hade bilden som ett personligt intresse och var väldigt noggrann med detaljer i sina teckningar. Kerstin berättade om honom som en av de mest ambitiösa i klassen, men när vi var med under hans betygssättning så sänkte hon hans tidigare A till ett B, då han inte lyckats hålla sig inom tidsramen för uppgiften. Han hade dessutom valt att tolka uppgiften utifrån sitt eget perspektiv och kopierade inte skelettet som Kerstin instruerat rakt av. Vi blev väldigt konfunderade över Kerstins beslut om att sänka hans betyg då hon redan tidigare visste att han arbetade långsammare och noggrannare än sina klasskamrater. Så som vi kan läsa i betygssättningen i Läroplanen för Bild (2011), så är kunskapskraven för A att:

”Eleven kan i det bildskapande arbetet utveckla egna idéer inom olika ämnesområden genom att återanvända samtida eller historiska bilder och bearbeta andra uppslag och inspirationsmaterial”

Samt att

”I arbetet kan eleven använda olika tekniker, verktyg och material på ett väl fungerande, varierat och idérikt sätt och prövar och omprövar då systematisk hur dessa kan kombineras för att skapa olika uttryck. ”

Då undrar vi direkt hur Kerstin har tänkt då hon sänkt hans betyg. Vi frågar oss om denna elev fått formativ bedömning under terminen, för enligt Jönsson (2009) ska eleverna genom formativ bedömning ges utrymme och feedback kontinuerligt under terminen vilket ska leda till att eleven ges möjligheter att prestera det som krävs. I läroplanen kan vi även läsa att ”Undervisningen ska anpassas till varje elevs förutsättningar och behov.”. Kerstin var helt införstådd i att eleven tog längre tid på sig för uppgifter inom bild generellt. Det vi såg var att hen hade gjort fantastiskt välarbetade bilder, med mycket inspiration från manga kulturen. Kerstin berättade för oss att det inte räckte med att vara bra på att konstruera bilder utifrån specifika teckningstekniker utan du skulle kunna anamma de som hon lärde ut på lektionerna, vilket var ungefär som en ”klipp-docka” i Barbieformat. Vi upplever att Kerstin är väldigt styrd av hur hon tolkar sina matriser, och ger knappast utrymme för utsvävningar inom uppgifterna. Matriserna hade hon delat ut till eleverna, satt upp på väggen och på övriga platser i klassrummet. Eleverna svarade på frågan om de förstod och läst matrisen att de visste att den fanns, men aldrig läst den och inte tänkt göra det heller. Det var inte så att de var ovilliga, men förväntade sig att få respons från sin lärare hur de skulle arbeta. Vi undrar hur Kerstin tänker när hon sänker hans betyg, trots att han arbetar helt utifrån sina egna förutsättningar samt använder sina egna erfarenheter i sitt bildskapande, vilket vi kan läsa är helt i enlighet med Läroplans (2011) citaten ovan. Eleven konstaterade själv att han misslyckats med uppgiften utifrån Kerstins direktiv, och förstod varför hon sänkt hans betyg. När Jönsson (2009) menar att betyg snarare kan sänka motivationen hos eleven undrar vi om Kerstin verkligen gjorde rätt då hon sänkte hans betyg. Kanske kunde ett inbjudande samtal angående hans betyg varit behövligt innan hon satte det faktiska betyget? 

Vi såg även att hon inte diskuterade eller bjöd in sina elever till samtal angående betygen, det hon gjorde var endast att fråga om de var nöjda med dem. Vilket vi anser kan vara en styrd fråga från hennes sida, som hon vinklat för att eleven inte skall ifrågasätta sitt betyg. Hon lade dessutom till, inför eleven; ”Här litar eleverna på att vi lärare sätter rättvisa betyg”. Inget samtal om utveckling förekom heller, och eleven fick inte reda på hur denne skulle kunna arbeta nästa termin för att höja sitt betyg. En formativ bedömning efter varje lektion där läraren får bekräftat att hon lär ut rätt och att eleverna uppfattat instruktionerna rätt skulle ge möjlighet för eleverna att utvecklas under hela terminens gång, istället för att bara få summeringar under terminens mitt och slut och veta huruvida de gjort rätt eller ej. 

Då vi under kursen gång och efter att vi läst igenom Läroplanerna (2011) samt kommentarmaterial (2011) för Bild förstått att kommunikation är en stor del av elevers bildspråk och skapande valde vi att diskutera detta med Kerstin. Kerstin berättade för oss att hon inte använde sig av kommunikation varken verbalt eller genom bilder. Hon använde sig inte av bildanalys över huvudtaget, eller diskuterade elevernas färdiga arbeten varken under eller efter lektionerna. Inte heller denna dag som var den sista för terminen, då alla fick sätta upp sina resultat från terminens gång på väggen. Inget utrymme gavs för att eleven skulle få berätta eller reflektera över sina eller andras bilder. Däremot var hon upprörd över att en Bildlärarstudent som arbetat där under höstterminen mest ville diskutera med eleverna och haft svårigheter med att hantera vissa bildtekniker och material rent fysiskt. Denna konflikt bekräftade för oss att Kerstin föredrog sin egen undervisning före en där eleverna gavs utrymme att diskutera mer. Hon visade stolt upp en ”framgångslapp” hon satt upp på väggen med texten ”Sitt ner, håll tyst, gör vad du ska”. Hon talade dessutom om för oss att hon berättade för eleverna att om de följde uppmaningen så var det 99 procent av framgången inom bildämnet. Denna uppmaning tycker vi går helt emot vad Läroplaner (2011) och övrig undervisning/litteratur som vi har tagit del av pekar på. Målet måste ju vara att skapa en undervisning där eleverna själva kan vara med och påverka, där alla ges utrymme utefter sina egna förutsättningar. Lärarens uppgift måste vara att inbjuda till diskussioner för att eleven skall kunna uppnå de kunskapskrav som anges i Läroplaner. 

Referenser: 

Jönsson, Anders (2009). //Lärande bedömning//. 1. uppl. Malmö: Gleerup 

Läroplan för grundskolan, förskoleklassen och fritidshemmet (2011) . Skolverket  

http://www.skolverket.se/publikationer?id=1825http://www.skolverket.se/publikationer?id=2575

Kommentarmaterial till kursplanen i bild, (2011). Skolverket

http://www.skolverket.se/publikationer?id=2556

Diskussionsmaterial till kursplanen i bild, (2011). Skolverket

http://www.skolverket.se/publikationer?id=2530

Studiebesök inför Examination 3b

Igår var jag och Anna ute på förberedande studiebesök inför Examination 3b ute på en skola här i Skåne. Skolan vi valde huserar allt från förskoleklasser upp till niondeklasser. Vi pratade med läraren innan och hon berättade att eleverna i den klass vi skulle besöka skulle ha sin sista lektion för terminen, så tyvärr skulle vi inte få ta del av någon riktig lektion utan de elever som ville skulle få göra julkort och de andra skulle få sätta upp sina resultat av terminens 16 bildlektioner på väggen i klassrummet. Detta tänkte vi först var lite olycklig, då det hade varit intressant att se (nu speciellt efter att vi båda läst bildkurs 1 och påbörjat 2) men istället så erbjöds vi att vara med under betygssättningen av eleverna i klassen. Utefter uppgiften vi var där för att utföra var det ju ännu bättre tänkte vi direkt, och såg fram emot besöket. 

När vi kom till skolan möttes vi av läraren och eleverna i klass 9x. Lektionspasset började med att läraren pratade lite med eleverna, mest för att presentera vilka vi var och vad vi gjorde där samt att hon frågade eleverna hur morgonens luciatåg hade varit. Därefter lät hon eleverna gå fria, vilket ledde till att vissa sprang ut och vissa stannade kvar och gjorde julkort samt satte upp bilder på väggarna medan hon ägnade all sin tid åt oss. 

Hon var väldigt pratglad och berättade vitt och brett om sin undervisning i bild. Hon visade runt oss i klassrummet och berättade vad eleverna gjort under terminens gång. Hon berättade att de under denna termin har fokuserat på att lära sig att måla av människor proportionsenligt, där de först fått utgå från en streckgubbe som de sedan "klätt på" hud, muskler och kläder allt eftersom. När vi fick titta i en av elevernas bildmappar så blev jag faktiskt imponerad över hur mycket skisser de gjort innan resultatet faktiskt blev klart. Sen första kursen (Bildarbete och lärande 1) så är det speciellt skissers innebörd jag har lärt mig otroligt mycket om. Skisser ska alltid göras innan du sätter igång, och ska alltid sparas för att kunna återgå till om något i slutresultatet inte skulle bli som du tänkt dig. Något som jag dock blev väldigt konfunderad över är att skisserna egentligen inte verkade ha så mycket mer mening än att de enbart skulle finnas där, då eleverna knappt fick sväva ut i sina skisser överhuvudtaget, vilket motsätter det jag lärt mig i första kursen. Många av eleverna verkade faktiskt inte ens förstå varför de gjort skisser överhuvudtaget när vi senare pratade med dem. 

Vi bad läraren berätta om uppgifterna som eleverna fått, och hon visade oss hur hon givit dem en tydlig mall för hur hon ville att uppgiften skulle se ut och vad den skulle leda till (anmärkningsvärt är att här fanns det inte heller speciellt mycket utrymme för utsvävningar eller som jag väljer att kalla det, fritt skapande). Hon var mycket noga med att det var tekniker för att eleverna skulle lära sig att rita ordentligt som hon lärde ut, vilket leder mina tankar direkt till en väldigt gammalmodig bildundervisning. Hon själv var äldre, vilket kanske är viktigt att ta med i min analys. Varken Anna eller jag vågade, då vi bara var studenter på besök, ifrågasätta hennes undervisning mer än att fråga ut henne om varför hon resonerade som hon gjorde och varför hon lät eleverna arbeta med just de uppgifter hon delade ut. För henne verkade det som att hon ville att eleverna skulle lära sig att faktiskt teckna, men hon gav inte speciellt mycket utrymme för att eleverna skulle få arbeta med andra material. Det var de (som hon uttryckte det) "speciellare eleverna" som valt bild genom "Elevens val" (Ett ämne där eleven själv får välja bland ett antal olika ämnen, vad de vill göra under ett visst antal lektionspass) som fick möjlighet att utnyttja bildsalen och alla material till fullo. För min egen del förstod jag nu varför så många av dagens elever upplever en hopplöshet inför bildämnet och varför jag så många gånger får höra just "Nä, jag gillar inte bild. Jag är ju inte bra på att rita.". För mig handlar det om så mycket mer än så, för mig handlar det om att skapa och att få uttrycka sina tankar i olika material. Bild ska vara ett ämne där man ska få arbeta i det material som du tycker tilltalar dig och din personlighet för att alla ska få en chans att visa vad de kan prestera. 

Vi diskuterade även begreppet kommunikation med läraren, och hur hon använder sig av kommunikation i sitt klassrum. Vi tyckte det var ett viktigt ämne att ta upp då vi under kursens gång fått lära oss att kommunikation är en av grundstenarna inom bildämnet, både hur du uttrycker dig i bildspråk samt att diskutera bilder utifrån olika perspektiv. Hon berättade för oss att det inte gavs mycket utrymme att diskutera i klassen. Hon berättade att när hon försökt att använda sig av bildanalys, så har eleverna ofta börjat skruva på sig efter en stund och bara väntat på att få börja arbeta. Hon trodde att det var på grund av att eleverna hade så få bildtimmar (ca 1 timme/vecka) som gjorde att de hellre ville sätta igång med de olika uppgifterna än att faktiskt diskutera bilder. Jag anser, och nu speciellt efter att jag satt mig djupare in i läroplanerna för bild, att hon missar en otroligt viktig del av undervisningen samt att hon väljer att bortse från en viktig del som faktiskt står i läroplanen att varje elev ska ta del av. För henne verkade bildanalysen enbart handla om att analysera så kallade "samhällsbilder", men för mig handlar kommunikation inom bildämnet om mer än så. Varför valde hon inte att i alla fall diskutera bilderna som eleverna skapat under hennes lektioner? När hon väljer att ge elever en uppgift som faktiskt går ut på att rita av människor, finns det ett otroligt stor utrymme att sätta igång en diskussion kring rådande samhällsnormer i klassen. En barbiedocksliknande skiss skulle lika gärna kunna ligga som underlag för en diskussion angående kroppsideal som en reklambild från ett stort modeföretag. Läraren hade dessutom satt upp en (som hon valde att kalla det) "framgångslapp" centrerad i klassrummet. "Sitt ner, håll tyst, gör vad du ska" var enligt henne det eleverna skulle följa för 99% framgång inom bildämnet. Och nej, jag skämtar inte. Nu slutade vi faktiskt förvånas över hennes ovilja att använda kommunikation i sin undervisning, det ingick helt enkelt inte i hur hon ville att eleverna skulle bete sig under hennes lektioner. Enligt mig är inspiration från andra människor i vår omgivning en mycket stor del i utvecklingen av sin egen konst, och därför blir jag oerhört förvånad när läraren menar att hon helst inte ser att eleverna pratar med varandra alls under hennes lektioner. 

"Framtidslappen"

Under slutet av lektionen bjöd hon in oss att vara med då hon skulle ha betygssamtal med några av eleverna. Vi stod bredvid under tiden hon pratade med eleven och efteråt så pratade vi lite med eleven. Hon delade ut betygen genom att först ge ut delbetyg på uppgifterna som funnits under terminen och delarna av dem (exempelvis skisser, porträtt, kroki osv), och frågade sedan eleven om det kändes bra med det betyget de fått. Ingen av eleverna ifrågasatte sina betyg, utan alla verkade nöjda med det dem fått och förstod betygssättningen. 

"Betygsflotte" konstruerad av läraren

Vi reagerade på att det fanns väldigt lite utrymme för diskussion mellan elev och lärare, vi själva hade nog valt att prata med eleven innan vi satte de slutgiltiga betyget. När läraren dessutom frågade eleven hur det kändes med betyget de blivit tilldelade, vinklade hon frågan till sin fördel vilket gav eleven ännu mindre utrymme för att själv kunna vara med och styra sitt betyg. Eleverna hade sen innan fått en matris att titta på, där de även fått markera själva vilket betyg de trodde att de kunde få, men denna verkade inte tas med i beräkningarna. 

Vi filmade henne under tiden, men mycket av materialet går nog tyvärr inte att använda då vi var ganska dåliga på att hålla fokus på kameran och hängav oss mer till att få en intressant diskussion med henne och eleverna. Ett litet klipp från filmen kommer vi att visa vid vår redovisning, men då eleven som filmades endast ville att filmen skulle visas på vår lektion (den 10/1) så väljer jag att inte lägga upp den här på bloggen. Vi har full förståelse för att hen inte vill att allmänheten ska ta del av hens betyg,  då det är en ganska känslig situation att få sitt slutgiltiga betyg. 

I torsdags den 6/12 samlades samtliga som går kursen på Malmö Högskola för att diskutera vår litteratur samt intervjuerna vi gjort. Det blev många långa diskussioner och seminariet drog ut på tiden, men diskussionerna som dök upp var otroligt intressanta. Att ge sig in i barn och ungdomars medievärldar hade väckt många tankar hos oss, tankar som kanske inte annars hade dykt upp naturligt. För oss framtida lärare tror jag det var extra intressant att lyssna på vad våra kurskamrater fått fram i sina intervjuer. 

Det var ett ganska brett åldersspår som hade intervjuats, vilket gav ett extra djup i diskussionerna som följde. Under mina studieperiod på Malmö Högskola så har jag varit delaktig i många litteratur seminarium, och jag vill påstå att detta var ett av de mest givande. Min upplevelse var att gruppstorleken påverkade diskussionen ganska mycket. Mina erfarenheter säger att en mindre och intimare grupp ger bättre diskussioner då fler vågar komma till tals. Diskussionerna fick ett naturligt flow då det kändes som att alla i gruppen ganska snabbt blev bekväma i att uttrycka sina åsikter. 

Samtliga diskussioner hade utgångspunkt i intervjuerna vi gjort, och därför cirkulerade mycket av diskussionerna just kring sociala medier för ungdomar och yngre (och även äldre). Vad vi uppmärksammade allihop var att de forum dagens ungdomar mest verkar använda sig av är Facebook och Instagram, samt att de via sina mobiltelefoner spelar mycket spel. Nästan alla barnen som intervjuats ägde en smart phone, vilket innebär att de har en alldeles egen liten mini dator som gör att de är uppkopplade dygnet runt. De kan ta reda på precis vad de vill, om vem de vill precis när de vill. För mig som länge har varit emot smart phones (jag skaffade först en när en vän till mig gav mig sin gamla) får detta mig att fundera över om detta gör dagens ungdomar latare rent allmänt? 

Vi behöver inte längre använda våra andra egenskaper såsom sociala färdigheter och lokalsinne för att ta reda på exempelvis vart och när bussen går. På ett sätt gör det mig rädd, för det gör att jag gärna tror att smart phones gör att vi människor blir mer och mer individuella och instängda i oss själva då vi inte behöver andra som kan hjälpa oss. Men undersökningarna visar ändå på att ungdomar har mer av ett socialt liv än vad jag och mina vänner i min åldersgrupp hade när vi var yngre. 

De två ungdomarna som jag intervjuade berättade för mig att de hade runt 20 vänner som de pratade över nätet med dagligen, vilket är många fler än vad jag hade då jag höll mig till mitt lilla gäng i skolan. Ungdomarna kanske blir mer och mer hemmasittande, men för den delen betyder det inte att de är osociala. De är socialare än någonsin, vilket leder till att jag blir kluven än en gång angående min inställning till smart phones och att ungdomar lever sina liv vid datorer och över internet. Om själva faktumet att våra barn inte verkar umgås med varandra längre är det som gör oss oroliga, så tror jag att vi kan vara relativit lugna. Om det är något dessa undersökningar visar på så är det ju just det, att de umgås, och dessutom på 100 olika nya platser och på 1000 olika sätt. De spelar med varandra, chattar och kommenterar varandras bilder och är ständigt uppdaterade om varandra. 

Men även om jag vet om detta, och faktiskt ställer mig positiv till att använda oss mer av datorer i skolorna, så kan jag inte låta bli att fortfarande ställa mig skeptisk till det sätt som ungdomar idag umgås. Hur kan att sitta över internet och spela med varandra, prata över chatter ge samma minnen och härliga anekdoter att berätta som de gånger man faktiskt var ute och lekte med varandra, eller för den delen bara hängde i gäng och gjorde ingenting? Jag har försökt att diskutera detta med många i min omgivning, och självklart beror det på att jag har det umgänge jag har, men de håller med mig. Vi är inte speciellt mycket äldre, men har svårt att se charmen i att leva sin ungdom genom en skärm. 

Jag och min närmaste klick med nära vänner pratar ofta om vad vi gjorde när vi var små. Platser vi hängde på, nya saker vi hittade på att göra, människor vi träffade och nya ställen vi fick se. Kommer dagens ungdomar istället sitta och referera till sina rum, spelen de spelar och hur man pratade över internet? Kommer det finnas samma skratt och glädje i deras ton när de träffas om 20 år? Kanske. Det kan jag omöjligt veta, för jag har aldrig dragits av charmen att leva som de gör. 

Men jag tror samtidigt inte att de någonsin har ifrågasatt hur de lever, och det tror jag kan vara en av de viktigaste sakerna vi måste lära barn och ungdomar. Att ifrågasätta sina val och sin vardag, att berätta för dem att de bestämmer helt över sina egna liv och hur de väljer att leva dem. För (som  många berättade efter intervjuerna) många ungdomar ifrågasätter inte sin livsstil och sin vardag, då alla i deras omkrets gör exakt samma sak. 

Jag vill också poängtera att när vi börjar använda datorer och internet mer i skolan, vilket jag tycker att vi bör, måste vi också diskutera med våra ungdomar i skolan om vad som finns på internet. Dessa ungdomar stöter på miljontals bilder hela dagarna, sidorna där det tankas ner film och spel kantas av pornografi, på you tube (youtube.com) finns alla möjliga klipp från människor världen över och nästan alla vanliga internetsidor kantas av reklam. De blir fullmatade med information som de egentligen inte är ute efter, och tänker nog inte på hur lätt de påverkas. 

Jag tänker väldigt mycket på unga tjejer idag. De blir utsatta dagligen för information om hur de bör påverka sitt yttre och hur man bör se ut och reklamer om olika bantningspiller. När jag var runt 12 hade jag inte aning om hur retuscherade de flesta modebilder var, att det är i princip omöjligt att se ut som "hon på bilden". Ett redskap som jag tror att det skulle vara nyttigt att lära elever under lektionspass är bildanalysen (som vi arbetade med under kursen Bildarbete och lärande I). Den skulle kunna användas för att försöka få ungdomar att ifrågasätta vad det är de faktiskt ser på bilderna de stöter på under sin dagliga använding av internet. 

Bildredigering

Mer bildredigering och exprimentering med hjälp av en fotoapp i min iPhone

Bildresultat efter workshop i photoshop med Björn Wangen 

Intervju med Gabriel och Linus - del 1

Jag funderade länge på hur jag skulle gå tillväga för att få min intervju inför torsdagens redovisning och litteraturseminarium. Jag visste inte riktigt hur jag skulle börja överhuvudtaget, vart skulle jag få tag på några ungdomar som var villiga att ställa upp på intervju och som dessutom hade intressanta saker att berätta om sin personliga användning av medier? 

Jag bestämde mig helt enkelt för att gå ner till internetcaféet som ligger i huset mitt emot mitt, för om man är ute efter ungdomar som använder sig mycket av datorer, så känns ett internetcafée som att verkligen gå direkt på källan. Jag gick ner med mitt anteckningsblock i högsta hugg, och efter ett litet tag hittade jag två killar i 16 års åldern som ville vara med och ställa upp. Jag kommer att välja att kalla dem för Linus och Axel i min intervju, eftersom att de inte gärna ville att jag skulle ange deras riktiga namn då vissa ämnen kändes känsliga för dem att berätta om. De hade varit kompisar sen barnsben och kände varandra mycket väl, vilket märktes tydligt när jag intervjuade dem. De pratade lite i munnen på varandra, sådär som man gärna gör när man är bästa kompisar. 

Vi började med att prata om hur de använder medier rent allmänt, om de läste mycket tidningar eller tittar mycket på tv. Vi pratade även om hur de blev introducerade för internet, och de berättade för mig att för dem kom det helt naturligt. Det var liksom inget som ifrågasattes utan någonting som bara hände. Jag tror att detta har mycket att göra med att de är uppväxta i tider där internet har blivit en så pass naturlig del av vår vardag att det inte ifrågasätts längre. För mig som är född i mitten på 80-talet (närmare bestämt 86) var internet något nytt och spännande, men för dessa ungdomar är det en helt naturlig del av deras vardag. De har vänner där som de inte hade haft annars, och enligt dem själva spenderar de mellan 5 - 6 timmar varje dag framför datorn. Ibland går de även till internetcaféer för att hänga, och då blir det fler timmar. 

"Vi går hit med polare, man samla och snackar skit under tiden fast liksom genom datorn och med headset. Sen snackar man lite emellan, det är ju ett gemensamt intresse, precis som att spela fotboll" - Linus

De visar mig lite av spelen de spelar, ofta blir det spel som World of Warcraft. Strategispel som för det mest går ut på att döda andra. De spelar mest online, just för att det är roligare att spela med kompisar, då umgås man ju samtidigt. Men det blir sällan snack om privata grejer menar de, mest om själva spelet man spelar, de byter tekniker & tips och trix för hur man blir bättre. 

"Ibland kan man bara vilja ta en paus, för att rensa hjärnan liksom och då spelar man ett ensamspel en stund. Fats det är ganska tråkigt, men kan va skönt att bara vara själv ett tag" - Linus

När vi pratat en stund om deras spelande så väljer jag att leda in dem på en diskussion angående andra sociala medier. Jag frågar helt enkelt vad de gör när de inte spelar. Svaret kommer självklart, de hänger på Facebook. Där delar de bilder med varandra, håller koll på kompisar, uppdaterar sina egna statusrader och kommenterar andras. De berättar att Facebook har blivit ett nytt sätt för dem att skaffa kompisar. 

"Jag träffade min förra tjej så. Jag blev kompis med henne för att jag tyckte hon var snygg, inte för att jag kände henne. Fyra år senare började vi snacka på Facebook, och efter några månader blev vi ihop" - Gabriel

Jag lägger ganska tidigt märke till hur enkelt allt med internet och sociala medier verkar för dem. De lägger ingen vikt alls vid när jag berättar för dem att framtida arbetsgivare kanske skulle "kolla upp" dem på Facebook. De har hört om någon som råkat illa ut, och därför tänkt efter någon gång efteråt men inte nu för tiden. Det enda de aktar sig för är att blir förknippade med nazistiska organisationer, det har hänt Gabriel en gång och efter det så aktar han sig mer för att inte gå med i grupper som verkar oseriösa. De menar också att man inte vill framstå som en person med dubbelmoral. Hur de väljer att framställa sig på nätet är väldigt förknippat med hur de är i verkliga livet menar de. 

Vi pratar länge om både datorspelandet och sociala medier, och jag tänkte ge en mer utförlig version av intervjun kopplat till kurslitteratur i ett senare blogg inlägg. Detta var mest för att jag själv ska hålla intervjun färskt i minnet. Jag tyckte att det var mycket intressant att göra intervjun med Gabriel och Linus, då de båda är väldigt flitiga användare av datorer och internet. Det kändes som att jag valde helt rätt ställe för min intervju, och jag kommer att delge mer av mitt material senare. För mig blev intervjun ett bevis på hur snabbt den mediala utvecklingen går genom generationer, och den information som jag fick genom min intervju tror jag är otroligt viktig att vi som framtida pedagoger känner till. Barnen leker inte ute på samma sätt idag, och för att bli en bra pedagog så kan du inte enbart känna till vad de gör när de är i skolan. Vi måste känna till deras liv utanför den också. 

Planering och inspelande av filmen "möte med förhinder - more than löv"

Som jag tidigare nämnt missade jag vår första dag i skolan, vilket även innebar att jag missade när vi blev tilldelad vår genre inför arbetet med filmen "Möte med förhinder". Som tur var väntade min grupp på mig med förberedelser, och vi bestämde att vi skulle ses dagen efter för att diskutera både idéer och tillvägagångssätt. 

Dagen efter så satte jag, Anna och Dennis oss ner på Malmö högskola för att diskutera vår film och hur vi skulle visa på ett möte med förhinder. Vår grupp hade blivit tilldelade genren komedi, vilket självklart färgade diskusionerna angående hur vi ville att vår film skulle se ut. Vi läste på lite angående komedi genren på nätet, eftersom vi efter diskussion kom fram till att vi tyckte att den var ganska svårdefinerad. Det första jag kommer att tänka på (och säkert många andra med mig) är att komedi begreppet innebär att någonting ska vara roligt, men sen visste jag inte så mycket mer. Vad vi fick lära oss var att en komedi ska innehålla ett lyckligt slut, den behöver absolut inte var ledsam från början men ska avslutas med att tittaren känner ett välbehag.  

första anteckningar till manus

Efter ett tag kom vi på att det skulle vara roligt att få en person att bli förälskad i ett träd, det blir en kärlekssaga i enbart envägs kommunikation. Vi började skriva manus och överförde detta senare till händelserutor på ett papper, detta gjorde att vi snabbt fick en överblick över hur hela vår film skulle se ut. 

vårt färdiga manus  

Efter ett tag kom vi på att det skulle vara roligt att få en person att bli förälskad i ett träd, det blir en kärlekssaga i enbart envägs kommunikation. Vi började skriva manus och överförde detta senare till händelserutor på ett papper, detta gjorde att vi snabbt fick en överblick över hur hela vår film skulle se ut. Huvudpersonen skulle vara mycket förälskad i trädet, gå dit varje dag och bedyra sin kärlek, men då respons uteblir bli mer och mer uppgiven. Tillslut är personen så pass uppgiven att kärleken övergår till ilska. Huvudpersonen sitter bredvid trädet och är mycket upprörd och ledsen, och just vid detta tillfället kommer vår andra karaktär (som hittills bara synts väldigt subtilt i olika klipp, vid olika tillfällen under filmen) och tröstar vår huvudkaraktär. Vår andra karaktär har dessutom under filmens gång samlat ihop all kärleken (som visas i filmen som urklippta hjärtan som vår huvudkaraktär sätter upp på trädet) och visar dem för vår huvudkaraktär. Vilket i alla fall jag tror gör att huvudkaraktären känner att all kärlek kanske inte har varit helt förgäves. Huvudpersonen och vår andra karaktär går lyckliga därifrån tillsammans och trädet står ensamt kvar. Trädet börjar sedan leva genom en stop motion animation, och talar om för publiken att det är tur att det bara är ett träd, känslovärlden bland människor verkar för knepig. 

Angående rekvisita och hur vi ville att karaktärerna skulle spela, så gav vi dem mörka kläder och ett varsitt väldigt färgglatt och utmärkande plagg (huvudpersonen fick en grön hatt och den andra karaktären en röd halsduk). Detta för att vi allihopa enades om att vi tycker det är spännande när man ser en film för andra gången hur man uppmärksammar andra och mer saker som kanske ger filmen en helt annan innebörd än när man såg den för första gången. Kanske skulle personen med den röda halsduken uppmärksammas tidigare den andra gången än vad den gjorde den första gången du såg filmen? Personerna skulle gärna dessutom ha ganska överdrivna rörelser samt att vi beslutade oss för att lägga på en otroligt överdriven (och nästan lite töntig, i alla fall om du frågar mig) kärleksballad som ljudspår över filmen, detta just för att kunna dra ännu tydligare kopplingar till komedi genren. 

Inspelningarna gick mycket bra, och för att arbeta effektivt så valde vi att Dennis skulle spela in, då det är han som är mest van vid att hantera kamera sen tidigare och jag och Anna skulle vara karaktärerna. Att filmen spelades in på Malmö högskola var ett lätt val, då vi alla bor på olika orter i Skåne samt att vi behövde ett myller av folk som statister till vår film. Vi spelade in under 2 dagar, och på den andra dagen klippte vi även ihop filmen i programmet Adobe Premiere som vi använt oss av under tidigare lektioner. Vi valde dessutom att ha med två animationer i vår film, den första med en pappershög som blir mindre och mindre (för att symbolisera tiden som gick) samt en på trädet när det får liv i slutet, inte för att vi behövde ha med en animation utan snarare för att vi alla tycker att det är intressant att lära oss och vill ta tillfällena i akt nu under kursens gång och verkligen lära oss. 

Dennis tar bilder inför vår trädanimation

Filmen blev bra, men med vissa smärre missöden. Den blev längre än vi trodde, vilket innebar att musiken tar slut efter ungefär 3 fjärdedelar av filmen, vilket gör att den inte riktigt får samma kraft som vi ville. Men det är sådant som vi kommer att ha tid att tänka på inför näst kommande film, och sådant man lär sig under tiden tänker jag. Detta var ju trots allt vår första riktiga film tillsammans. Det var mycket bra att verkligen se till att skriva ett manus till filmen innan vi satte igång, manuset kunde vi alltid titta tillbaka på under inspelningen och försäkra oss om att vi hade allt material och alla klipp vi behövde. Vi började med att komma på en början och ett slut, och sedan utformades resten därefter. Vi bestämde tillsammans också att inget i manuset behövde vara hugget i sten, utan ville man komma med nya idéer under tiden så fick man göra det vilket sedan självklart skulle godkännas av resterande personer i gruppen. Det var mycket spännande att se hur vi alla 3 verkligen levde oss in i filmskapandet och hur alla tre inspirerades och fantiserade ihop nya "twister" till vår film. Vi kompleterade varandra väldigt bra, och våra idéer flöt liksom in i varandra. När vi tittade på vår slutprodukt kom vi fram till att vi gillade filmen allihopa, vilket kändes väldigt skönt. 

Anna fotograferar mig och dennis under arbetet med redigeringen av filmen i Adome Premiere Elements

Filmen visades på Malmö Högskola för våra medstudenter den 28 november, och de tyckte alla att den var bra, vilket var skönt. Det är ju alltid trevligt med lite god respons. De lyckades till och med lista ut att det var en komedi, vilket var skönt då vi tidigare varit lite osäkra på om den kunde falla inom komedi genren. Det som diskuterades mest var nog egentligen det faktum att vår filmmusik slutade en bit in i filmen, och hur man tolkar det. Filmen kommer jag dessvärre inte lägga upp här på bloggen, då den måste läggas upp på youtube innan. Att se dem andras filmer var också mycket intressant, hur alla olika grupperna hade tolkat just titeln "Möte med förhinder". 

▲ korvfilmen ▲

Kursen började för mig, tråkigt nog med att jag missade vår första dag med videoredigering. Mina klasskamrater fick då arbeta med stop motion filmer av olika slag med hjälp av appar till en iPhone. Eftersom jag inte fick möjligheten till detta bestämde jag mig för att lära mig programmet adobe premiere på egen hand och experimentera mig fram till en egen video. 

Resultatet blev en ca 30 sekunder lång video om en gul korv som blir uppäten. 

Jag valde att använda mig av lera för att göra min animation då jag har sett ler animationer på nätet tidigare och i filmer, och tycker att de är väldigt häftiga. Jag gillar verkligen tanken på att det går att skapa en film med ett objekt som tycks röra på sig, bara genom att ta ungefär likadana bilder på ett objekt. Animationerna blir dessutom lite klumpigare, vilket jag tycker ger en charmig, hemmagjord och nästan lite barnslig känsla. Jag minns att jag alltid har varit faschinerad av denna typ av animationer ända sen jag var liten och såg dem på tv. 

Till min leranimation använde jag Plastilina lera, då den är väldigt lätt formad samt att den varken torkar eller sjunker ihop. Dessutom använde jag mig av en glittrig färg för att dekorera min korv med något som skulle liknas vid senap. Jag tog med mig en kamera hemifrån, och ordnade med en färgburk som stativ. Stativet kändes viktigt eftersom jag ville ha bilderna i samma vinkel för att videon inte skulle bli hackig, utan få ett naturligt flow. 

Jag började med att testforma leran innan jag satte igång med själva fotograferingen, då jag ville se hur det skulle gå att göra denna typen av animation som jag ville. Vilket visade sig gick alldeles utmärkt. Jag satte mig vid ett neutralt bord (eftersom jag ville ha allt fokus på korven) och började fotografera allteftersom korven omformades, och slutligen blev uppäten. Mest för att det är en rolig anekdot så kan jag även tillägga att då jag ville ha tuggorna så autentiska som möjligt satt jag faktiskt och tuggade av bitarna på korven en efter en, vilket inte alls var speciellt gott. 

Filmen blev längre än vad jag tänkt mig från början då jag lät min hand komma fram i slutet som ett roligt avslut och faktiskt till och med fånga upp den sista färgen från bordet med fingret. 

När jag tagit alla bilderna jag behövde var det dags att lägga in dem i Adobe Premiär för att skapa den slutgiltiga filmen. Det visade sig vara svårare än jag trodde, och jag fick börja om några gånger innan jag fick den som jag ville. Jag la alla bilderna i rätt ordning och kortade ner tiden som varje bild visades till 5 tiondelar av en sekund, vilket jag kom fram till var den bästa tiden för att få det naturliga flow jag var ute efter. 

Här är resultatet, som jag helt enkelt har valt att kalla för korvfilmen.

▲ korvfilmen ▲

Jag är mycket nöjd med mitt resultat, och det enda som jag skulle vilja ändra egentligen är att jag tycker att ljuset blev lite väl mörkt. Dock försökte jag ta bilder med blixten på, men det blev inte alls bra. Så jag antar att jag får vara nöjd med mina första animationsfilm, och se det som något som kan förbättras till nästa gång. Jag skulle även kunnat sitta och redigera bilderna en efter en i photoshop, men det hade varit alldeles för tidskrävande för denna första testfilm. 

Det var otroligt kul att lära sig att använda Adobe premiere, både för att jag aldrig har klippt film förut och för att det var kul att lära sig något nytt. Jag använde mig inte av några specialeffekter som finns med i programmet, då jag ville ha en väldigt clean video. Dock satt jag och Anna från min grupp hela eftermiddagen dagen innan och bara lekte med programmet från en film som redan fanns på datorn. Det var längesen jag skrattade så mycket, och även fast det nog blev en av de konstigaste filmerna jag har varit med om så var det kul att prova. Det var dessutom skönt att ha ett färdigt material klart sen innan, då vi direkt bara kunde sätta oss och "leka" med och lära oss programmet. Just med specialeffekterna så kan jag känna att de kanske man lär sig bättre när man inte gör en "riktig" film. Detta på grund av att många av effekterna ger en väldigt skämtsam attityd till filmen, och det är kanske inte alls alltid är vad man är ute efter. Vilket vi inte var när vi skulle göra vår "Möte med förhinder"-produktion, vilken krävde en helt annan typ av klippning. Men däremot så tror jag absolut att dessa specialeffekter skulle vara väldigt uppskattade i sammanhang där man skapar filmer tillsammans med barn.