Vi har varit och besökt en bildlärare samt hennes elever i årskurs 9. Under vårt studiebesök fick vi vara med under ett lektionspass på cirka en timme. Denna lektion var en av de avslutande på höstterminen, så vi fick förutom att se bildmapparna även vara med då läraren utdelade sin summativa bedömning och sitt betyg till eleverna i klassen. I vår text kommer vi att välja att kalla läraren för Kerstin. Vi kommer i denna text att analysera vårt besök i klassen utefter den kursslitteratur som anges i examinationsuppgiften.
Utifrån ”Lärande bedömning” (Jönsson, 2009) förstår vi det som att summativ bedömning ensamt inte ger eleverna hjälp att förbättra sina kapaciteter då man inte ges möjlighet att via en direkt problematik eller ett missförstånd rätta till eller lära in effektivare. Under vårt besök intervjuade vi Kerstin och fick ta del av hennes planering för hela höstterminen. Kerstin hade valt att konstruera två uppgifter som sträckte sig över hela terminen, men som var snarlika varandra. Uppgifterna handlade om att eleverna skulle lära sig att med penna och papper (och sedan valbart material, exempelvis akvarellfärger) skissa och måla färdiga figurer med fokus på riktiga proportioner. Hon underströk flera gånger att det var väldigt viktigt att arbeta med skisser, och eleverna hade inför varje uppgift fått noggranna instruktioner. Eleverna utgick från ett ”skelett”, som de sedan skulle ”klä på” med hud, muskler och kläder. Vi upplevde att uppgiften var väldigt styrd, Kerstin hade oerhört klart för sig vad eleverna skulle åstadkomma och hur det färdiga resultatet skulle se ut. Dock upplevde hon själv att hon släppte dem ganska fria tyckte vi. Hon var väldigt tydlig med tidsramen för de olika uppgifterna och på tavlan satt en tidsplanering för ungefär hur lång tid varje uppgift fick ta. En elev i klassen utmärkte sig lite extra, då han hade bilden som ett personligt intresse och var väldigt noggrann med detaljer i sina teckningar. Kerstin berättade om honom som en av de mest ambitiösa i klassen, men när vi var med under hans betygssättning så sänkte hon hans tidigare A till ett B, då han inte lyckats hålla sig inom tidsramen för uppgiften. Han hade dessutom valt att tolka uppgiften utifrån sitt eget perspektiv och kopierade inte skelettet som Kerstin instruerat rakt av. Vi blev väldigt konfunderade över Kerstins beslut om att sänka hans betyg då hon redan tidigare visste att han arbetade långsammare och noggrannare än sina klasskamrater. Så som vi kan läsa i betygssättningen i Läroplanen för Bild (2011), så är kunskapskraven för A att:
”Eleven kan i det bildskapande arbetet utveckla egna idéer inom olika ämnesområden genom att återanvända samtida eller historiska bilder och bearbeta andra uppslag och inspirationsmaterial”
Samt att
”I arbetet kan eleven använda olika tekniker, verktyg och material på ett väl fungerande, varierat och idérikt sätt och prövar och omprövar då systematisk hur dessa kan kombineras för att skapa olika uttryck. ”
Då undrar vi direkt hur Kerstin har tänkt då hon sänkt hans betyg. Vi frågar oss om denna elev fått formativ bedömning under terminen, för enligt Jönsson (2009) ska eleverna genom formativ bedömning ges utrymme och feedback kontinuerligt under terminen vilket ska leda till att eleven ges möjligheter att prestera det som krävs. I läroplanen kan vi även läsa att ”Undervisningen ska anpassas till varje elevs förutsättningar och behov.”. Kerstin var helt införstådd i att eleven tog längre tid på sig för uppgifter inom bild generellt. Det vi såg var att hen hade gjort fantastiskt välarbetade bilder, med mycket inspiration från manga kulturen. Kerstin berättade för oss att det inte räckte med att vara bra på att konstruera bilder utifrån specifika teckningstekniker utan du skulle kunna anamma de som hon lärde ut på lektionerna, vilket var ungefär som en ”klipp-docka” i Barbieformat. Vi upplever att Kerstin är väldigt styrd av hur hon tolkar sina matriser, och ger knappast utrymme för utsvävningar inom uppgifterna. Matriserna hade hon delat ut till eleverna, satt upp på väggen och på övriga platser i klassrummet. Eleverna svarade på frågan om de förstod och läst matrisen att de visste att den fanns, men aldrig läst den och inte tänkt göra det heller. Det var inte så att de var ovilliga, men förväntade sig att få respons från sin lärare hur de skulle arbeta. Vi undrar hur Kerstin tänker när hon sänker hans betyg, trots att han arbetar helt utifrån sina egna förutsättningar samt använder sina egna erfarenheter i sitt bildskapande, vilket vi kan läsa är helt i enlighet med Läroplans (2011) citaten ovan. Eleven konstaterade själv att han misslyckats med uppgiften utifrån Kerstins direktiv, och förstod varför hon sänkt hans betyg. När Jönsson (2009) menar att betyg snarare kan sänka motivationen hos eleven undrar vi om Kerstin verkligen gjorde rätt då hon sänkte hans betyg. Kanske kunde ett inbjudande samtal angående hans betyg varit behövligt innan hon satte det faktiska betyget?
Vi såg även att hon inte diskuterade eller bjöd in sina elever till samtal angående betygen, det hon gjorde var endast att fråga om de var nöjda med dem. Vilket vi anser kan vara en styrd fråga från hennes sida, som hon vinklat för att eleven inte skall ifrågasätta sitt betyg. Hon lade dessutom till, inför eleven; ”Här litar eleverna på att vi lärare sätter rättvisa betyg”. Inget samtal om utveckling förekom heller, och eleven fick inte reda på hur denne skulle kunna arbeta nästa termin för att höja sitt betyg. En formativ bedömning efter varje lektion där läraren får bekräftat att hon lär ut rätt och att eleverna uppfattat instruktionerna rätt skulle ge möjlighet för eleverna att utvecklas under hela terminens gång, istället för att bara få summeringar under terminens mitt och slut och veta huruvida de gjort rätt eller ej.
Då vi under kursen gång och efter att vi läst igenom Läroplanerna (2011) samt kommentarmaterial (2011) för Bild förstått att kommunikation är en stor del av elevers bildspråk och skapande valde vi att diskutera detta med Kerstin. Kerstin berättade för oss att hon inte använde sig av kommunikation varken verbalt eller genom bilder. Hon använde sig inte av bildanalys över huvudtaget, eller diskuterade elevernas färdiga arbeten varken under eller efter lektionerna. Inte heller denna dag som var den sista för terminen, då alla fick sätta upp sina resultat från terminens gång på väggen. Inget utrymme gavs för att eleven skulle få berätta eller reflektera över sina eller andras bilder. Däremot var hon upprörd över att en Bildlärarstudent som arbetat där under höstterminen mest ville diskutera med eleverna och haft svårigheter med att hantera vissa bildtekniker och material rent fysiskt. Denna konflikt bekräftade för oss att Kerstin föredrog sin egen undervisning före en där eleverna gavs utrymme att diskutera mer. Hon visade stolt upp en ”framgångslapp” hon satt upp på väggen med texten ”Sitt ner, håll tyst, gör vad du ska”. Hon talade dessutom om för oss att hon berättade för eleverna att om de följde uppmaningen så var det 99 procent av framgången inom bildämnet. Denna uppmaning tycker vi går helt emot vad Läroplaner (2011) och övrig undervisning/litteratur som vi har tagit del av pekar på. Målet måste ju vara att skapa en undervisning där eleverna själva kan vara med och påverka, där alla ges utrymme utefter sina egna förutsättningar. Lärarens uppgift måste vara att inbjuda till diskussioner för att eleven skall kunna uppnå de kunskapskrav som anges i Läroplaner.
Referenser:
Jönsson, Anders (2009). //Lärande bedömning//. 1. uppl. Malmö: Gleerup
Läroplan för grundskolan, förskoleklassen och fritidshemmet (2011) . Skolverket
Kommentarmaterial till kursplanen i bild, (2011). Skolverket
Diskussionsmaterial till kursplanen i bild, (2011). Skolverket
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar