I torsdags den 6/12 samlades samtliga som går kursen på Malmö Högskola för att diskutera vår litteratur samt intervjuerna vi gjort. Det blev många långa diskussioner och seminariet drog ut på tiden, men diskussionerna som dök upp var otroligt intressanta. Att ge sig in i barn och ungdomars medievärldar hade väckt många tankar hos oss, tankar som kanske inte annars hade dykt upp naturligt. För oss framtida lärare tror jag det var extra intressant att lyssna på vad våra kurskamrater fått fram i sina intervjuer. 

Det var ett ganska brett åldersspår som hade intervjuats, vilket gav ett extra djup i diskussionerna som följde. Under mina studieperiod på Malmö Högskola så har jag varit delaktig i många litteratur seminarium, och jag vill påstå att detta var ett av de mest givande. Min upplevelse var att gruppstorleken påverkade diskussionen ganska mycket. Mina erfarenheter säger att en mindre och intimare grupp ger bättre diskussioner då fler vågar komma till tals. Diskussionerna fick ett naturligt flow då det kändes som att alla i gruppen ganska snabbt blev bekväma i att uttrycka sina åsikter. 

Samtliga diskussioner hade utgångspunkt i intervjuerna vi gjort, och därför cirkulerade mycket av diskussionerna just kring sociala medier för ungdomar och yngre (och även äldre). Vad vi uppmärksammade allihop var att de forum dagens ungdomar mest verkar använda sig av är Facebook och Instagram, samt att de via sina mobiltelefoner spelar mycket spel. Nästan alla barnen som intervjuats ägde en smart phone, vilket innebär att de har en alldeles egen liten mini dator som gör att de är uppkopplade dygnet runt. De kan ta reda på precis vad de vill, om vem de vill precis när de vill. För mig som länge har varit emot smart phones (jag skaffade först en när en vän till mig gav mig sin gamla) får detta mig att fundera över om detta gör dagens ungdomar latare rent allmänt? 

Vi behöver inte längre använda våra andra egenskaper såsom sociala färdigheter och lokalsinne för att ta reda på exempelvis vart och när bussen går. På ett sätt gör det mig rädd, för det gör att jag gärna tror att smart phones gör att vi människor blir mer och mer individuella och instängda i oss själva då vi inte behöver andra som kan hjälpa oss. Men undersökningarna visar ändå på att ungdomar har mer av ett socialt liv än vad jag och mina vänner i min åldersgrupp hade när vi var yngre. 

De två ungdomarna som jag intervjuade berättade för mig att de hade runt 20 vänner som de pratade över nätet med dagligen, vilket är många fler än vad jag hade då jag höll mig till mitt lilla gäng i skolan. Ungdomarna kanske blir mer och mer hemmasittande, men för den delen betyder det inte att de är osociala. De är socialare än någonsin, vilket leder till att jag blir kluven än en gång angående min inställning till smart phones och att ungdomar lever sina liv vid datorer och över internet. Om själva faktumet att våra barn inte verkar umgås med varandra längre är det som gör oss oroliga, så tror jag att vi kan vara relativit lugna. Om det är något dessa undersökningar visar på så är det ju just det, att de umgås, och dessutom på 100 olika nya platser och på 1000 olika sätt. De spelar med varandra, chattar och kommenterar varandras bilder och är ständigt uppdaterade om varandra. 

Men även om jag vet om detta, och faktiskt ställer mig positiv till att använda oss mer av datorer i skolorna, så kan jag inte låta bli att fortfarande ställa mig skeptisk till det sätt som ungdomar idag umgås. Hur kan att sitta över internet och spela med varandra, prata över chatter ge samma minnen och härliga anekdoter att berätta som de gånger man faktiskt var ute och lekte med varandra, eller för den delen bara hängde i gäng och gjorde ingenting? Jag har försökt att diskutera detta med många i min omgivning, och självklart beror det på att jag har det umgänge jag har, men de håller med mig. Vi är inte speciellt mycket äldre, men har svårt att se charmen i att leva sin ungdom genom en skärm. 

Jag och min närmaste klick med nära vänner pratar ofta om vad vi gjorde när vi var små. Platser vi hängde på, nya saker vi hittade på att göra, människor vi träffade och nya ställen vi fick se. Kommer dagens ungdomar istället sitta och referera till sina rum, spelen de spelar och hur man pratade över internet? Kommer det finnas samma skratt och glädje i deras ton när de träffas om 20 år? Kanske. Det kan jag omöjligt veta, för jag har aldrig dragits av charmen att leva som de gör. 

Men jag tror samtidigt inte att de någonsin har ifrågasatt hur de lever, och det tror jag kan vara en av de viktigaste sakerna vi måste lära barn och ungdomar. Att ifrågasätta sina val och sin vardag, att berätta för dem att de bestämmer helt över sina egna liv och hur de väljer att leva dem. För (som  många berättade efter intervjuerna) många ungdomar ifrågasätter inte sin livsstil och sin vardag, då alla i deras omkrets gör exakt samma sak. 

Jag vill också poängtera att när vi börjar använda datorer och internet mer i skolan, vilket jag tycker att vi bör, måste vi också diskutera med våra ungdomar i skolan om vad som finns på internet. Dessa ungdomar stöter på miljontals bilder hela dagarna, sidorna där det tankas ner film och spel kantas av pornografi, på you tube (youtube.com) finns alla möjliga klipp från människor världen över och nästan alla vanliga internetsidor kantas av reklam. De blir fullmatade med information som de egentligen inte är ute efter, och tänker nog inte på hur lätt de påverkas. 

Jag tänker väldigt mycket på unga tjejer idag. De blir utsatta dagligen för information om hur de bör påverka sitt yttre och hur man bör se ut och reklamer om olika bantningspiller. När jag var runt 12 hade jag inte aning om hur retuscherade de flesta modebilder var, att det är i princip omöjligt att se ut som "hon på bilden". Ett redskap som jag tror att det skulle vara nyttigt att lära elever under lektionspass är bildanalysen (som vi arbetade med under kursen Bildarbete och lärande I). Den skulle kunna användas för att försöka få ungdomar att ifrågasätta vad det är de faktiskt ser på bilderna de stöter på under sin dagliga använding av internet.