Frågeställningarna vi hade som underlag i vårt första möte med de äldre barnen ville vi skulle väcka nya tankar hos dem, men även ge oss en inblick i hur deras upplevelser är av olika typer av kultur i sociala medier. Vi funderar mycket kring hur mycket bilder barn redan har stött på när de kommer till skolan? Hur pass medvetna de är angående budskapen de möter vardagligen genom olika sociala medier. Redan innan de kommer till skolan har de tittat på tv, kanske läst en tidning, loggat in på Facebook eller spelat ett mobil/data spel. Det var först och främst just film som diskuterades vid vårt möte, men de berättade även om hur de upplevde reklam. I frågorna vi hade efteråt ville vi att de skulle analyser djupare och reflektera kring filmens betydelse och ifrågasätta olika aspekter av film. Vi ville få dem att fundera kring vem filmen är gjord av, för, till vem och varför denna film har skapats? Detta för att vi vill skapa en öppen dialog och väcka en kritisk nyfikenhet.
Utifrån Barns visuella kulturer (Sparrman, 2006) begriper vi… ”Att förstå barns kultur innebär att man förväntar sig att barn har något att säga om sina liv, att man tillskriver barn en viss kompetens.”… Vi valde att ha tilltro helt till barnens egen fantasi och skaparförmåga, för att utveckla möjligheter för dem att få en egen röst och att uttrycka sig i rörlig bild. Därför ville vi skapa fria tyglar för barnen. Genom att de skulle få filma precis vad de ville skulle vi också få inblick i vad de tyckte var betydelsefullt i sin vardag. Det vi upptäckte var att en av våra viktiga uppgifter som vuxna var att ge dem en yttre ram och att bidra med verktygen i form av utrustning samt instruktioner om hur dessa fungerade (i detta fall, kameror samt stativ). Vi ger dem spelplatsen och verktygen men de blir aktörer för sin verklighet.
Vi upplevde att barnen inte fick någon energi av att filma sin egen vardag. Utan det intressanta blev när vi bad dem skapa ett manus utifrån fantasin men med riktiga medel, kameran. Det blev intressant att se hur deras lekar var inspirerade av samhället runt omkring dem, och hur påverkade de faktiskt är redan i ung ålder över hur man beter sig inom olika yrkesgrupper. När man går in i en upplevelse så ser man nya nyanser och tolkningar, både av sin rollfigur och av hur man kan utföra den. Helt plötsligt finns etiska och moraliska resonemang bland barnen när deras kamrat inte agerat efter hur de själva skulle ha uttryckt sig och det skapas en diskussion.
Sparrman menar att det finns flera förutsättningar för hur man tillägnar sig innehållet i bilder och växer mentalt. Hon berättar att det finns många olika nivåer i hur man närmar sig bilder tillsammans med människor, där några av dem är att arbeta med att diskutera både hur bilder skapas, undersöka hur dem ser ut och prata om hur de kan förstås. Detta kan liknas med vad många bildlärare kallar för bildanalys, ett sätt att ge en djupare förståelse för bilder och deras budskap. Vi diskuterade förutsättningarna i vårt möte med barnen för hur en film kan skapas, sen undersökte vi tillsammans hur en film görs och diskuterade samtidigt vad filmer ger för känslor eller vad de vill förmedla. Vi tror att den viktigaste komponenten i just vårt projektupplägg var de inledande och avslutande samtalen. Vi satte oss på ett naturligt sätt in i och visade stort intresse för barnens tankar och idéer, samt utmanade dem att utveckla sina funderingar. Vi hade även filmanalys mellan tagningarna, där de själva fick utveckla sina iakttagelser och erfarenheter för en utveckling. Utan samtalen (som vi även filmade, för att kunna se om igen vid senare tillfälle) hade det varit svårt för oss att förstå deras kultur och deras tankeprocesser.
Vår reflektion efter inspelningarna var att det fanns en otrolig energi och vilja hos barnen att åstadkomma en film tillsammans med oss. Som pedagog och lärare ser vi många möjligheter att kunna utveckla filmarbete tillsammans med lärande. Alla ämnen går att dokumentera, integrera och utveckla genom film tror vi. Både för lärarens och elevernas egen utveckling. Dokumentation i förskoleklassen för utveckling av verksamheten, filmarbete i historian för att dramatisera franska revolutionen eller kanske en animation för att visa hur kretsloppet fungerar? Och ännu en fördel med att spela in är att du kan gå tillbaka närsomhelst och titta om igen, och upptäcka saker du inte uppmärksammat förut.
Vi reflekterar kring nödvändigheten av att lärarna faktiskt ges och tar sig tid att begripa och använda sig av teknisk utrustning och medier, Linderoth menar dessutom i sin bok Datorspelandets dynamik (2007) att detta kan leda till att… ”på så sätt kan denna verksamhet bygga broar mellan de virtuella lekarenor som barn rör sig i på sin fritid, och de mer strukturerade situationer som kan tillhandahållas i en skolmiljö” … Viljan hos eleverna finns, men finns den hos pedagogen? Under vårt arbetes gång förstår vi hur lätt tillgängliga sociala medier är, men samtidigt väldigt svårhanterade. Många gånger har vi upplevt en maktlöshet och uppgivenhet bara på grund av att tekniken inte fungerar eller är svårhanterad. Vi förstår nu hur det kan komma sig att många lärare helt enkelt föredrar analoga metoder i sin yrkesverksamhet. Elevernas medievanor är idag större än många pedagogers, det uppstår en konflikt där läraren är den som är oupplyst. Detta leder även till att många pedagoger har svårigheter att för sin egen skull bekanta sig med sociala medier. Vilket vi tror i sin tur kan resultera i att de inte kan presentera dem tillsammans med sin övriga kunskap om samhället i stort för barnen. Då undrar vi hur det ser ut om 10 år? Vad händer när pedagogerna som är barn nu och uppvuxna med sociala medier i sitt vardagliga liv kommer ut i skolorna? Utgångsläget kommer definitivt att vara bättre, och vi har förhoppningsvis en totalt ämnesintegrerad undervisning.
Referenser
Sparrman, Anna (2006), Barns visuella kulturer: skolplancher och idolbilder, Studentlitteratur
Linderoth, Jonas (2007), Datorspelandets dynamik: lekar och roller i en digital kultur, Studentlitteratur
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar