Självvärdering

Denna kurs har varit en väldigt stor utmaning för mig. Trots att jag har lärt mig otroligt mycket, så måste jag nästan säga att mitt tålamod är det som har satts på prov mest. Jag som tidigare alltid ger upp så fort jag stöter på ett tekniskt problem, har under kursens gång verkligen lärt mig att lägga band på mig själv för att inte bli runt ut sagt förbannad. Jag vill här lägga till ett tack till min gruppkamrat Anna, som har varit en bidragande faktor till att jag många gånger inte bara helt gett upp, stängt av datorn och gått hem. Tekniska problem, men ändå även teknikens under har speglat min studieperiod.

Jag har varit här under alla (förutom ett) lektionspass, och varit med på de workshops som ingått. Tempot har varit intensivt, men samtidigt otroligt lärorikt. Jag har lärt mig hantera många program som jag inte alls använt förut, vilket har varit otroligt roligt. Vilka fantastiska filmer man kan skapa! Animationsdelen av kursen har nog varit den roligaste biten av kursen, då jag redan sen innan varit fascinerad av speciellt stop motion animationer. Personligen känner jag att min första film kanske blev den som jag var mest nöjd med, trots att denna egentligen inte hade något budskap alls.

Jag upplever att diskussionerna som vi haft angående olika typer av sociala medier, där vi fått dela med oss av undersökningar vi har gjort har varit väldigt intressanta. Många nya tankar har väckts hos mig själv angående barn och nya sociala medier. Jag har insett för längesen att den nya tekniken är någonting som jag måste lära mig att leva med, trots att jag själv är en ganska ivrig motståndare många gånger. Jag kan inte ens i min vildaste fantasi förstå varför människor vill kartlägga hela sina liv genom att till exempelvis ”checka in” på ställen på Facebook. För mig har det alltid handlat om egen personlig integritet, där jag helst vill undvika att finnas på internet överhuvudtaget (därav det aktiva valet att inte publicera mitt riktiga efternamn på denna blogg). Dock har jag insett att det är någonting jag, som blivande fritidspedagog och bildlärare måste försöka komma över, annars kommer jag vara förlegad innan jag ens har hunnit komma ut på arbetsmarknaden.

Någonting som jag alltid kommer att bära med mig i bakhuvudet och överföra till mina framtida elever är dock viljan att ifrågasätta. Jag möter ofta barn och ungdomar som inte ifrågasätter då de slungas ut i den digitala världen. De delar med sig vitt och brett av sina personliga liv på till exempel Facebook och Instagram. Jag tror visst på att jag måste lära mig mer angående teknisk utrustning och olika program, för att erbjuda denna chans till mina framtida elever. Jag måste vara uppdaterad för att förstå mig på en värld som går från det analoga till det digitala. För mig som i framtiden kommer att spendera mycket tid med barn under deras fritid känns det extra viktigt att lära dem att analysera det de ser omkring sig! Nu för tiden spenderar barn så extremt mycket tid framför en dator och/eller tv att jag nästan ibland blir mörkrädd. Jag vill med detta återigen så ett slag för ett av mina käraste redskap inom bildundervisningen, bildanalysen. Att lära barn och unga hur man ifrågasätter en bild och dess budskap är viktigt för att barnen ska forma en god självbild och ett analytiskt förhållningssätt till reklam och medier de stöter på i sin vardag. Det är inte lätt att som ung tjej förhålla sig till reklam bilder som finns på internet, där mer är retuscherat än verkligt. Kanske skulle en work shop tillsammans med ungdomar i photoshop och retuschering ge ett konkretare argument?

Dock förvånades jag över hur mycket barnen i vår sista undersökning faktiskt hade lärt sig att ifrågasätta reklam. De är 9 år gamla, och den ena av dom berättade hur han faktiskt gått till affären för att först prova leksaken han tänkte köpa för att se om den överensstämde med reklamen innan han köpte den. Jag vet sedan innan att deras bildlärare arbetar mycket med bildanalyser, vilket vi har diskuterat många gånger. Hon menar att du verkligen måste sätta dig in i en bild länge för att förstå allt som verkligen ligger bakom, som vi då vi snabbt betraktar bilden bara köper rent av. Jag håller med henne, men vad innebär det då för de elever som går i den klass som den andra bildläraren vi intervjuat (examination 3b) undervisar? Hon som inte arbetar med bildanalys alls? Jag fick nästan en känsla av att hon överhuvudtaget inte ville att eleverna skulle uttrycka sina känslor och åsikter alls, genom vilket jag anser att hon försummar sina elever på både sin personliga utveckling och en chans att göra sina röster hörda.

Jag vill samtidigt tillägga att mer nyfikenhet har väckts hos mig angående film och dokumentation. Jag är inte lika motstridig som jag en gång var, och det har jag mycket att tacka denna kurs för. Jag har förstått innebörden av att använda sig av dokumentation i skolor och förskolor. Det är otroligt användbart att kunna gå tillbaka och se på situationer igen, man upptäcker saker som man inte alls skulle sett innan. Sätt vi agerar på och saker vi säger som vi inte tänker på. Jag tror på en kombination av samtal, bilder och dokumentation. Detta skulle leda till att vi som pedagoger skulle kunna utmana eleverna med frågor som utmanar deras resonemang och tankar, samt även kombinera den nya digitala världen med undervisningen. Då bild och film även ses som någonting roligt för många barn kanske detta även skulle åstadkomma ny lust och nyfikenhet hos eleverna.